Hur min karriär startade, första säsongen

Allt började en dag på skolan i maj –75. På anslagstavlan fanns en lapp:

“UV-Polo

Hej! Vi är några tjejer som håller på att försöka skapa ett damlag i UV-Polo. Om du inte vet vad det här är....(beskrivning av sporten)

Kontakta mig om du är intresserad

Susanne Jangdal”

Jag förstod på efternamnet att det var rektorns dotter. Det där lät ju väldigt kul. Jag kände inte Susanne men Staffan Jangdal fanns i min biologiklass. Jag frågade honom och han sa att det fanns både herr- och damlag. Jag var välkommen att komma på träning , men i slutet av den veckan skulle de på SM i Älmhult så han tipsade om att jag skulle komma efter helgen, då skulle de träna mindre intensivt.

Så gjorde jag men det gjorde inte laget - tränade mindre intensivt alltså. När jag kom visade det sig att de hade vunnit SM och kvalificerat sig till Nordisk Cup där mästarlagen från de nordiska länderna möttes. Det var fullt ös på träningen och mycket tufft för mig som var ovan. Men roligt! Tränare var Lennart Hellström och laget var ungt. Det fanns bara ett par spelare som närmade sig 30. Efter några veckor åkte de iväg på Nordisk Cup i Oslo och kom tillbaka som vinnare av den också. Första säsongen blev bara några veckor men däremot väldigt intensiv.

UV-Polo, skillnad mot UV-Rugby

UV-Polon spelades med vattenpoloperioder, 4 x 5 minuter. Flygande byten var inte tillåtna, alla byten var vid avblåsning. Ett lag var 4 spelare i vattnet, 2 på kanten och en reserv. Målen var mindre och mjuka, de var murarhinkar som man lagt ett viktbälte i och skurit hål i för att bollen inte ska bromsas när man gjorde mål. Bollarna var “Idlabollar” som normalt användes vid uppvisningsgymnastik. De var lite större än dagens bollar och glattare. Pass var tillåtet över ytan.

Historia före min tid

Det här är som jag fick det berättat för mig, så viss reservation för att detaljer kan vara fel.

Lennart Hellström var motorn bakom de tidiga åren. Han både startade klubben DK Polar och företaget Dyk & Bärgning. Klubben hade redan på tidigt 70-tal bildat ett UV-Pololag som kvalicerat sig till SM där de blev utspelade. Laget gick under namnet “Halvtonnargänget” eftersom de 6 spelarna totalt vägde ca 500 kg. Det gick alltså inte särskilt bra men Lennart såg vad som behövde göras för att bli ett framgångsrikt lag. Allt baserades på att man måste se det som en elitsport vilken som helst.

Det fanns en livaktig ungdomsverksamhet med fridykare i mellersta tonåren. Lennart började träna dem på UV-Polo och grillade gänget rätt hårt fysiskt samtidigt som stämningen i laget var välkomnande och omhändertagande. Resultatet blev ett konditionsstarkt väl sammansvetsat gäng som i stor omfattning umgicks utanför bassängen också. Familjen Jangdal med bekantskapskrets fick in tjejer i träningen.

Vid någon punkt uppfann man målvaktsavbytet. Fram till den här punkten baserade sig målvakterna på att kunna vara under vattnet så länge som möjligt, helst hela anfallet. Tog luften slut fick de gå upp och målkorgen blev tom. Enl SSDFs information “... då passar den listige spelaren på att göra mål.” Det var alltså inte möjligt mot Polar, 3an, backen gick ned på korgen när målvakten behövde andas. Lennart berättade att det här gänget också attackerade målvakten på ett sätt som inte var vanligt, de flesta lag försökte gärna bara vänta ut målisen till målet blev tomt.

DK Polars spelsystem

Systemet baserades på 4 olika positioner. Andra lag hade andra sätt och benämningar.

1 – Center. Anfallare som huvudsakligen ska vara i andningspar med position 2 men i försvar ha som huvuduppgift att kunna ta pass om medspelarna fick lös bollen. 1an kunde alltså inte riva och slita fullt i försvar.

2 – Anfall. Andningspar med position 1, i försvar huvudsaklig “rivare och slitare” som skulle angripa bollförare i motståndarlaget.

3 – Back. I anfall spelmotor och bollplank bakåt för position 1 och 2. I försvar målvaktsavbytare, ska inte själv angripa motståndarna.

4 - Målvakt. Lämnar normalt inte egen sida, ligger i anfall kvar ovanför egen korg. Snurrar på korg tillsammans med position 3 i försvar. Om 4an får kontroll över boll i försvar kan han lämna korg för anfall men då ligger position 3 kvar.

Vid byte under avblåsning är det huvudsakligen position 1 och 2 som byts, 4 spelar normalt hela matchen. Fördelen med siffror för positionerna är att coach ropar en siffra till den som ska i vattnet utifrån matchbild. Eftersom man bara har 2 avbytare och kan byta till åtminstone 3 positioner är det inte självklart vad man ska spela när man går i vattnet.

Andra säsongen

Efter att ha vunnit allt som gick att vinna drabbades DK Polar av viss generationsväxling. Flera tongivande spelare slutade, bla målvakten, och eftersom laget var så ungt väntade värnplikt för ett par spelare. Lennart Hellström drog sig lite tillbaka och Staffan Jangdal - då 19 år - fick i praktiken rollen som lagledare. Vi saknade inte spelare, vi var ett rätt stort gäng som tränade. Tjejerna fick ihop ett damlag bara för att upptäcka att det fanns inget annat att spela mot. Vi bildade ett A-lag och ett B-lag, damerna ingick i B-laget och som nybörjare naturligtvis jag också. Under hösten fick jag ett erbjudande om att få arbeta mig upp till A-laget om jag lärde upp mig till målvakt.

Efter en träningsmatch mot Haparanda – jo de hade lag på den tiden men var inte med i seriespelet - så var det dags för B-lagets första seriematch i Vilhelmina. Försedda med rykande färska körkort och Staffan Jangdals gamla Amazon åkte vi i snöyran 42 mil enkel väg. Staffan som lagledare tog själv pappas nya Volvo. Det låter inte så säkert och mitt i Lycksele kanade jag och Amazonen i halkan tvärs över trafiken och touchade en mötande bil. Nå, ingen skadad och vi kom fram till målet utan andra komplikationer.

Väl i Vilhelmina möttes vi, Storuman och Vilhelmina, alla mot alla. Det blev lite knapp vinst i ena matchen och komfortabel vinst i den andra. Nöjda återvände vi i vinternatten.

På vägen mot Lycksele observerar Ingvar Josefsson som då kör Amazonen att tempmätaren går utanför skalan. Vi stannar. Staffan som äger bilen är bekymrad och öppnar lätt på kylarlocket. Det fräser och kokar och han tänker öppna helt. Då skjuter locket iväg och kylarvätskan exploderar. Plötsligt har vi en vulkan av smutsig kylarvätska mitt på vägen. Vi som står runt blir momentant afrikaner och motorn kokar torr. Staffan har fått hela strålen på handleden och är bränd, vi andra är bara svarta. Tjejerna som suttit kvar i bilarna kommer ut, grumsar och torkar oss så vi får bort det värsta. Vi knackar på i ett hus och får vatten så vi kan fylla motorn och köra vidare till Lycksele Lasarett där Staffan får handleden omlagd. Sedan går faktiskt färden okomplicerat hem.

Till nästa match har jag fått avancera till A-laget. Bromma Caviar ska komma på match – men lämnar WO då de inte får ihop lag. Uppsala gör samma sak. Vi diskuterar på allvar att om vi inte får matcher alls kanske vi inte kan delta. Men Linköping, det tuffaste motståndet i serien - meddelar att man kommer.

Vi är rätt nervösa inför matchen. Laget förra säsongen skulle inte haft allvarliga problem men efter generationsväxlingen förväntar vi oss en mindre förlust, kanske jämnt resultat. Vi laddar upp med Dextrosol innan match, Linköpingskillarna skakar på huvudet. När tutan går för matchstart simmar jag in över korg och försöker se något genom bubblorna och när det klarnar hänger Staffan Jangdals simfenor där i vattnet mitt framför mig. Han var tydligen lika nervös som jag och trampade av sig dem när han

sköt iväg från kaklet. Byte var ju inte tillåtet utan avblåsning så han fick komma tillbaka och ta på sig dem och spela vidare. Matchen var tuff men vi var lite vassare, jag tror vi vann med 5-0.

Lite senare åkte vi på bortamatcher till Uppsala och Linköping. Bromma fick fortfarande inte ihop något lag. Resan gick med tåg och vi bodde på Scandic på resp ort beroende på att de hade pool på hotellen. Vi bokade raskt bastu och pool så fort vi kom fram och tillbringade stor del av kvällen där. Nu hade vi bättre självförtroende än vi haft vid hemmamatchen mot Linköping och vann båda matcher rätt komfortabelt. Därmed var vi kvalificerade till SM-slutspel.

SM-slutspelet gick i Eskilstuna som hade nystartad verksamhet och hade erbjudit sig att arrangera delvis för att lära sig mer om sporten. De hade ett helt nytt grepp: de hade ställt några TV-apparater på läktaren och hade kamera i vattnet. Helt plötsligt blev UV-Polo en publiksport, det kom folk som satte sig för att titta på matcher bara för att de var nyfikna.

Vi var ett ungt gäng, den som var yngst var 16 och de äldsta var 24. Det ställde till problem på Systembolaget när vi som regerande mästare skulle köpa champagne till segraren. Ingart Forsberg hade just fyllt 20 så han gick på systemet tillsammans med Sussi Backteman, en av damlaget som följde med som supporter. Ingart glömde leg på hotellet och fick inte köpa. Sussi räddade situationen genom att ta köpet. Systembolaget kollade inte hennes leg, hon hade just fyllt 16. Champagnen var räddad.

Nu var motståndet hårdare. Övriga lag var Växjö, Trelleborg och Chalmers från södra, Linköping och vi från norra. Chalmers var rimligen favoriterna. Växjö i första matchen blev nog ändå hårdaste matchen totalt men vi var mer vältränade så allt eftersom fick vi mer och mer kontroll. Trelleborg var nybörjare i stora sammanhang och Linköping hade vi ju redan visat att vi var starkare. Allt gick över förväntan. Inför sista matchen mot Chalmers hängde allt på resultatet. Vinnaren skulle bli svensk mästare. En tät och jämn match slutade ändå med att vi vann och fick dricka vår egen champagne ur simfenorna.

Linköping hade tipsat oss om Vesikko Cup. Den spelades i Kouvola i sydöstra Finland och var en alla mot alla-turnering. Det lät kul och vi åkte till Finland. Tyvärr hade vi bara en karta som kanske var 4 x 8 cm över Finland längst bak i en OK-karta men det kom vi långt på, åtminstone till Jyväskylä. Där, centralt i Finland, upptäckte vi hur dåliga finländare var på alla andra språk. Vi behövde fråga om vägen då kartan bara hade städer med OKs finska motsvarighet och ingen kunde svenska, engelska, tyska, franska eller något annat. Jag kunde lite finska glosor men inte alls tillräckligt. Vi fick vänta till kl 14 - så mycket förstod jag i alla fall – till dess en vänlig dam som pratade flytande Mumintroll gav oss färdanvisning. Finländarnas arrangemang var suveränt, allt fungerade vänligt och smidigt. Vi var effektiva och vann alla matcher. Till sist var det mellan Linköping och Lappeenrantas A-lag om andraplatsen och det bestämdes i sista

matchen, mellan Lappeenranta A och Lappeenranta B. Om A vann blev de tvåa, om B vann blev A trea och Linköping tvåa. En av våra killar sa till en av de svensktalande spelarna att “nå, det löser sig väl enkelt” antydande att B skulle lägga sig. Då blev den finska spelaren plötsligt väldigt allvarlig och sa med eftertryck “Det gäller vår HEDER”. Matchen blev turneringens mest intensiva men A vann med något enstaka mål. Jag förstod plötsligt varför Finland var så svår motståndare i ishockey-VM, mot broderfolket i Sverige gällde att spela med heder.

Nordisk Cup spelades i Köpenhamn. Vi åkte - tåg igen - på litet träningsläger i Trelleborg som upptrappning. På SM hade vi fått ihop hyfsat bästalag men nu var det tunnare, värnplikten plockade åter folk som borde behövts på plats. Jag behövdes som 3a, back, och en av B-lagsspelarna fick vara målis. Boendet i Köpenhamn var en idrottsanläggning som hade en massa regler med när man var tvungen att vara inne etc så vi hade lite svårt att göra stan som vi ville. För oss som – trots vår ålder - var vana att ta vuxenansvar på resorna kändes reglerna överflödiga och begränsande. Vi gick i alla fall på Tivoli en sväng.

Matcherna utföll ungefär som vi väntat. Norge och Finland var fortfarande för gröna, vi hade inga problem med dem även med ett lag som inte riktigt var toppat. Danmark var en annan sak. Samma lag som –75 hade vunnit och de hade lärt sig av förra årets erfarenheter. Målvakten som var i 170 kg-klassen visste nu att vi tänkte angripa honom och hade lärt sig hur man försvarade sig. Dessutom stoppade han regelvidrigt huvudet ner i korgen när vi började bli för närgångna vilket domaren rimligen borde ha blåst för. Vi hade totalt ingen chans och fick nöja oss med en hedervärd förlust och en andraplats.

Tredje säsongen

Nu komplicerades min tillvaro av att jag var färdig med gymnasiet och började studera i Umeå. Jag hade hört att SDK Isbjörnarna inte var helt på god fot med Polar och kontaktade dem inte förrän en bit in på hösten. Varje gång jag var till Luleå var jag på träningarna, men det blev ju inte tillräckligt. Jag gick till Simhallen när Isbjörnarna hade träningstid och frågade om jag fick vara med - utan att berätta vem jag var.

Efter första bollen slet Lars Bjurström av sig masken och stirrade på mig: “Du har spelat förut!! Var kommer du ifrån?”. Med vad jag hört om frostigt förhållande i åtanke berättade jag min historia och nämnde också att relationen klubbarna emellan inte var optimal. Tvillingarna Bjurström sa då att vi har inget alls emot DK Polar, däremot är vi mycket sura på Lennart Hellström som tvingade dem att köra en seriematch när deras bästa spelare var skadad. Jag togs emot med öppna armar av Isbjörnarna och fick direkt i uppdrag att öka samarbetet med Polar.

Isbjörnarnas bassäng var väldigt annorlunda mot simhallen i Luleå, sedermera döpt Pontusbadet. Pontusbadet har 5 banor och är 3,8 m djupt. I Umeå var det avgränsad

hoppbassäng som var 8 banor och 3,5 m, dessutom rätt smalt. Från en balja där det är anfall på båda korgar samtidigt till ett långsmalt dike. Det påverkar, Polar var skickliga på korg medan Isbjörnarna var mästare på mellanplan.

Samarbetet ökade snabbt. Vi körde träningsmatcher både i Luleå och Umeå där jag oftast spelade med Isbjörnarna. Innan säsongen var slut ville Isbjörnarna åter hoppa in i seriesystemet.

För DK Polar var detta en säsong när man åter konsoliderat sig efter generationsväxlingen. Ungdomsspelarna hade vuxit till sig och vi fick enstaka tillskott utifrån. Matcherna gick som tåget, både hemmamatcher och bortamatcher. Som regel kunde jag delta, någon gång blev studierna ett hinder. Våra bästa spelare blev mer och mer aktuella för landslaget.

SM-slutspel gick i Göteborg, Chalmers hemmabassäng. Den är ett hav med stort djup och en väldig volym. Icke desto mindre gick det bra, vi vann alla matcher och blev svenska mästare för tredje gången, andra gången för mig.

Nordisk Cup gick i Joensuu, Finland vid ryska gränsen. Det var varmt i Finland och vi körde bil från Luleå. AC fanns nog men inte i någon av våra bilar. Staden hade en tydlig raggarsväng med bilar som åkte runt i samma spår. Vi provade med pappas Volvo (kan man åka raggarsväng med Volvo?) och i något trafikljus hoppade ett par tjejer in i knät på killarna i baksätet. Sedan blev de mer och mer högljudda på finska och hoppade ut i ett kommande trafikljus. Vi var lite fundersamma om en av dem behövde kissa och inte lyckades förmedla det på förståeligt språk, det blev i alla fall lite blött i baksätet.

Nå, matcherna då. Norge och Finland var fortfarande inget problem och det var en annan dansk klubb än vi mött tidigare. Efter första perioden stod det 3-0 men deras snabbaste anfallare genomskådade min målvaktstaktik. Andra perioden lyckades han kvittera på kontringar. Det var dock det närmaste vi kom en förlust på hela året, jag ändrade mina neddyk och vi vann, om jag minns rätt 3-6. Vi förlorade inte en enda match på hela säsongen.

På hemvägen var det närmare 30 grader varmt och fullt solsken. Vi satt i underkläderna i bilarna och stannade bla vid ett vatten för att ev bada. Dels var det dock iskallt och dels flöt en massa växtrester från snösmältningen nära stranden, vi avstod. Vid svenska gränsen tornade molnen upp sig och när vi passerade skylten Ruotsi kom tunga regndroppar. Ösregn från Haparanda till Luleå.

UV-Polo blir UV-Rugby

Inför säsongen 77-78 hade slutligen tyskarna och Norden pratat ihop sig om gemensamma regler som blev en kompromiss. Regelförändringarna var att vi gick till 6 spelare i vattnet och antog tyskarnas boll och korg. Ytpass förbjöds. Straff infördes. Match blev två perioder med 15 min per period och flygande byte blev tillåtet.

Jämfört med i dag var reglerna nästan identiska, endast detaljer är annorlunda: Fullt lag var 11 spelare, målvakten hade ingen avbytare. Öronskydd på huvorna kom något år senare. Fler färger än nu tilläts på badbyxor bara lagen kunde skiljas. Straff var ett dyk var och anfallare hade en minut på sig att dyka. Ingen maxtid. Försvarare måste dyka max 2 m från kant men fick simma längre ut än nu, men inte göra mål. Straffen var slut när det blev mål, bollen kom ovan ytan eller båda spelarna kom upp. Det fanns en uppfattning att målvakten - som hade röd mössa - inte fick gå över halva plan men det var aldrig en regel i regelboken åtminstone fram till mitten av 80-talet.

Fjärde säsongen

När nu allt startade för hösten fick vi prova att uppfinna spelet på nytt, hur skulle man egentligen spela med 6 spelare i vattnet?

Laguppställningen som DK Polar utvecklade var nog den som de flesta lag använde. Vi använde ishockeyuppställning med en målvakt, 2 backar/stoppers vä och hö och 3 anfallare, vänsterytter, center och högerytter. En ytter utsågs till målvaktsavbytare. Målvakten lämnade inte eget kakel men i Polar och Isbjörnarna utnyttjade vi ofta att målvakten blev fri och gick till anfall. Avbytaren stannade då kvar ovan eget mål. Vi blev avblåsta någon gång pga uppfattningen att målis inte fick göra så men vi hänvisade till reglerna.

Denna säsong blev lite konstig för Isbjörnarna utsåg mig till lagledare. Jag var alltså spelare i en klubb och lagledare för en annan. Det här var ju inget problem förra säsongen då Isbjörnarna inte var med i seriesystemet men nu var ju allt officiellt. Det fanns rätt strikta regler på vad man fick spela med, spelarövergångar mm men jag kollade upp och det här var faktiskt OK.

Efter sommaren fick jag höra en tråkig nyhet. En av damlagets spelare hade kraschat olyckligt med motorcykel i låg fart och fått hjärnskada, hamnade i koma. På senhösten såg jag en lapp på universitetet där hon frågade om hon kunde åka med någon till Luleå. Jag sökte upp henne på sjukhuset och vi kom överens att dels hålla kontakt och dels att jag skulle ta med henne på planerade matcher. Så blev det. Från Vilhelmina till Malmö hängde hon med på det mesta av matchprogrammet.

Serieprogrammet var vid det här laget modifierat så att vi inte behövde ha bortamatcher i Linköping. Sverige delades upp i tre zoner, inte två. Varje zon fick 2 platser i slutspelet utom den zon som hamnat sist året innan, de fick en. Totalt 5 lag i slutspelet. Vi hade mycket kortare resor på det sättet.

Isbjörnarna fick mer och mer aktivitet och flera killar i mellersta tonåren började spela. Det var god fart på träningarna men vid match blev det mer och mer tydligt att jag skulle behöva gå över till Isbjörnarna även som spelare efter den här säsongen.

DK Polar blev enkelt vinnare i norr och gick till SM-slutspel i Borlänge. Det visade sig att rutinen höll och att vi nog hade anpassat oss bäst till de nya reglerna. Vi vann för fjärde året på rad, mitt tredje. På hemvägen sprack en fläktremskiva och vi tillbringade lång tid med att få lös den just söder om Sundsvall.

EM var ju nu en möjlighet i och med att reglerna var internationella. Det första skulle spelas i Malmö och jag blev aktuell för landslaget. Efter en lång bilresa hade vi träningsläger i Vaxholm dit DSDDC var inbjudna som sparringpartner. Vaxholm hade en okaklad bassäng med putsad betong. Att vara målvakt och bli intryckt i kakel är kanske ingen höjdare, men att bli intryckt i en putsad vägg är betydligt smärtsammare.

Vi gjorde tydligen bra ifrån oss på träningslägret för om ni tittar på trupplistan på EM i Malmö är nr 1-6 från DK Polar, halva truppen. Dit kom alltså Västtyskland också. De gjorde en tam insats i första matchen mot Danmark och förlorade rätt stort. Våra matcher gick rätt bra och vi var obesegrade inför sista matchen mot just Västtyskland och såg inte fram mot några problem. Vi blev rätt överkörda och förlorade matchen. Jag tror att tyskarna inte anammat reglerna utan kört säsongen på sina gamla. Det tog några matcher att lära sig att spela på 6 spelare och vi hade oturen att få dem efter upplärningsperioden. I alla händelser vann Danmark på målskillnad med Sverige på andra plats, Västtyskland trea.

Nordisk Cup spelades i Oslo med de gamla nordiska reglerna. Där märktes mycket tydligt att de yngre spelarna i laget inte riktigt behärskade spelet med 4 man i vattnet. Det var påtagligt tyngre än tidigare år och mot danskarna hade vi inte en chans. De norska och finska mästarna klarade vi fortfarande så vi bärgade silvret. När jag nu tittar på SSDFs sida märker jag att DK Polar var Sveriges representant på alla Nordisk Cup och jag var med på 3 av 4 cuper.

Femte säsongen

DK Polar fick nu ytterligare en generationsväxling. Flera av de bästa spelarna hade flyttat, en av de yngre fick klorallergi och laget föll i bitar. Jag hade ju för min del redan bestämt att jag skulle vara Isbjörn på heltid från det här året.

Isbjörnarna hade fortsatt medvind. Flera nya ungdomsspelare kom in i träningen, bla Stefan Edin Axelsson som fortfarande är aktiv. Nu blev det vi som fick ta över rollen som Norrlands tunga lag. Vi klarade inte att överta DK Polars fantastiska framgångar men det hindrade oss inte från att försöka. Jag fick inte vara målvakt längre, laget bestämde enhälligt att jag behövdes som spelmotor ute. Vänsterytter/målvaktsavbytare blev ny position.

Vi behövde mer matchvana, seriematcherna skulle inte ge oss tillräckligt. Mitt i vintern åkte vi till Linköping för träningsmatch. En av killarna hade en släkting med stor lägenhet mitt i Stockholm där vi fick sova över med kristallkrona i taket. Efter genomförd

match i Linköping bar det av till Bollnäs där vi dagen efter skulle ha seriematch. Det hade börjat snöa och under resan utvecklades allt till en riktig snöstorm. Färden gick sakta och vi fastnade någon gång i snödrivorna men inte värre än att det gick att backa ut och fortsätta. Flera timmar försenade kom vi fram till Bollnäs lagledare mitt i natten. Bollnäs var entusiastiska nybörjare och matchen blev rolig men enkelt vunnen.

Efter att ha vunnit norra regionen kvalificerade vi oss till SM-slutspel i Växjö. Av någon anledning hade vi hyrt en Folkvagnsbuss som vi körde söderut. Efter en ny natt under kristallkronan vid Odenplan i Stockholm åkte vi mot Växjö. Ett av däcken släppte slitbanan med lätt dramatik i närheten av Norrköping, annars gick allt väl. Vi inkvarterades i en militärförläggning. Åter till logement, vi som gjort lumpen kände oss som hemma. Som nybörjare i SM-sammanhang gick det som förväntat dåligt i matcherna. Vi noterade dock ett mönster: vi förlorade på att vi var sämre på spelet vid korgarna. Samspelet mitt på plan var vi samma nivå som även de bästa lagen. DK Polar fick till sist bjuda någon annan nämligen Felix DF på champagnen, Anders Lovén kom som representant med Systemkasse.

Sjätte säsongen

Isbjörnarna blev än mer konsoliderade samtidigt som vi tappade några strategiska spelare för studier, värnplikt och flyttningar. Något av dessa år kom mössorna med öronskydd som omedelbart blev obligatoriska. På en gång försvann vår vanligaste skada, nämligen trumhinneruptur. Fram till dess mössorna fick skydd räknade alla med att en trumhinna sprack per lag och år i genomsnitt. Den vanligaste orsaken var boll mot huvudet men även knän, armbågar mm kunde spräcka trumhinnor. Sedan tog det 4 veckor innan spelaren var i vattnet igen och ytterligare 2 innan man kunde dyka och spela.

Vi var så fast styrka att vi slutade att dela lag på träningarna. Fasta lag utsågs så vi visste färg och lagsammanställning och kunde börja spela så fort uppvärmning/teknikträning var klar.

Bollnäs hade fortsatt med entusiasmen och startade Bollnäs Cup, alla mot alla enligt liknande modell som Vesikko Cup i Kouvola. Vi ville naturligtvis vara med och eftersom min kusin bodde i Bollnäs viggade jag billigt boende i hennes källare. På vägen ned, just söder om Sundsvall, bestämde sig en kamrem för att ge upp. Jag fick deja vú- upplevelse eftersom det var precis där vi bytt en remskiva med DK Polar två år tidigare. Leif Lundmark gick fordonslinjen och tog kommandot över bytet så vi kunde fortsätta två timmar försenade. Det var kul med matcherna, jag kommer inte ihåg hur resultatet blev.

En av våra spelare hade flyttat tillbaka till hemstaden Skellefteå och arbetade där på att få igång ett lag. DK Polar höll på att bygga lag från sin rätt livaktiga ungdomsverksamhet där bla min yngre bror ingick, så Norrland såg rätt lovande ut ur UV-Rugbysammanhang.

Landslaget var intresserade av mig – hedrande – och man förberedde det allra första VMet i Tyskland likväl som ett NM. Problemet för mig var att turneringarna gick samtidigt som min orkester skulle ut på turné. Jag var tvungen att välja och orkestern var mer beroende av mig.

SM-slutspel gick i Katrineholm och mönstret från förra året upprepade sig ännu mer tydligt. Vi behärskade mittplan men kunde inte hålla nivån vid korgarna. Vi vann däremot en match, jag har glömt mot vem, Malmö Triton?, så vi kom fyra, inte sist. Enligt slutspelsreglerna innebar det att norra regionen fick två lag till året efter.

Sjunde säsongen

Isbjörnarna var nu etablerat lag och juniorerna blev allt tyngre kort i laget. Glädjande var också att DK Polar nu fått ordentlig ordning på nästa generation och hade ett fullt fungerande lag igen. Skellefteå hade också lyckats rätt bra och hade anmält sig att ta hand om SM-slutspelet.

Eskilstuna anordnade en cup och vi åkte dit. Flera av våra vassaste målgörare kunde inte delta. Vi kom någonstans mitt i resultatlistan men eftersom vi hade dåligt med målgörare gjorde jag nästan alla Isbjörnarnas mål, något ovanligt för mig. Det är den enda gång jag blivit skyttekung i någon turnering. Ett av målen var min karriärs jobbigaste straff mot Felix DF. Det fanns alltså ingen maxtid på straffar på den tiden och efter lång kamp lyckades Felix målvakt peta loss bollen från mig som föll ned just utanför korgen. Med mina sista krafter vände jag ned och satte bollen. Lagen fick dra upp oss ur vattnet, vi var båda helt slut.

Landslaget hade fortfarande sina matcher samtidigt med min orkesters årliga turné men ansvariga ville ha mig och gärna någon annan från Isbjörnarna på läger. Jag och Anders Granwald åkte till Uddevalla på landslagsläger. Av någon anledning ville man köra konditionsträning också, kanske för att få en mer praktisk koll än testcykel på vad vi faktiskt gick för. Resultatet var i alla händelser att vi blev hungriga. Restaurangen tittade lite konstigt på oss när vi tog pizza till efterrätt på kvällen. Det var i vanlig ordning roligt att spela med så många bra spelare men med 15 min kvar märkte jag att jag inte varit tillräckligt hungrig. Jag fick blodsockerfall och släpade mig fram sista minuterna.

SM-slutspel i Skellefteå var ju trevligt, så kort resa hade vi aldrig haft till någon turnering. Eftersom södra regionen hade haft sistaplatsen förra året var DK Polar också med. Matcherna utvecklades som vanligt. Vi dominerade mellanplan men förlorade matcherna vid korgarna. DK Polar där också min bror spelade var däremot inte riktigt uppe i nivå än, vi kom fyra.

Åttonde säsongen

Isbjörnarna hade fått ett nytt fenomen som jag många år senare förstått inte är helt ovanligt: konkurrens mellan delverksamheter. Isbjörnarna hade fått en glädjande utveckling inom SCUBA-delen som gick under namnet Utflyktssektionen. Nästan varje helg arrangerades en dykresa i närområdet. Oftast var det i havet, ibland i Umeälven och någon gång i en sjö. En annan glädjande utveckling var ungdomsverksamheten som fått eldsjälar som fick många barn att börja fridyka. Problemet var att båda sektioner såg oss som en tärande och konkurrerande sektion, inte som en naturlig del av klubben. Detta var trots att vi i alla år varit angelägna att vara deltagare i alla moment som kunde dra in pengar. Argument som “Vi är ju ändå en Sportdykarklubb, inte en UV-Rugbyklubb" togs som anledning till att strypa ekonomiskt stöd och träningstider. Detta som om det funnits en enda UV-Rugbyklubb. Anknytningen till SSDF var ju då som nu obligatorisk. Jag var ju uppfostrad från DK Polar där man såg samarbete mellan sektionerna som naturlig del. Alla visste ju också att jag gick sista året på utbildningen och fick ofta höra “UV-Rugbyn kommer ju att dö ut i Isbjörnarna när du flyttar, detta är nog sista året”.

Vi kämpade vidare trots detta. Ordförande i klubben, Gunnar Järvholm, kämpade för att hålla ihop oss i ett stycke och lyckades få igenom kompromisser så inte klubben rämnade i två delar.

SM-slutspelet gick i Gislaved. Resa med tåg från Umeå. Inkvarteringen var i en skola, luftmadrasser på golvet mellan och under skolbänkarna. Det kändes inte riktigt som den nivå vi haft på tidigare SM och nattsömnen blev därefter. Ungdomsgänget från Malmö Triton hade tränat upp sig jämfört med tidigare och vi förlorade matchen mot dem vilket vi rimligen kanske borde vunnit. I alla händelser kom vi sist i vad som rimligen sett är mitt sista SM-slutspel.

Jag avslutade mina år i Umeå och SDK Isbjörnarna med en förhoppning och uppmaning till mina lagkamrater att fortsätta på inslaget spår. Min roll i laget kan ju diskuteras, men åtminstone mina kritiker ansåg mig viktig för att ha lyft Isbjörnarna från ett hobbyspelande gäng till ungefär femte bästa lag i Sverige.